Johanna Johansson

Nu har ni allt gått runt och väntat på vad jag ska berätta eller hur?
Det låter säkert jätte spännande men det är det inte. Fast ändå lite kanske...
Detta kommer bli ett långt inlägg så hoppas ni orkar läsa!

Fast för mig innebär idag en ny start.

Idag har min mamma skrivit på ett kontrakt, ett lägenhetskontrakt för en hyreslägenhet. Min mamma ska flytta från huset och flytta till en lägenhet 10 minuter bort. Det är en trea så det kommer bli lite småtrångt för mig och min syster som får dela rum men det funkar. Mamma säger att den är jätte fin och jag tror på henne.

Min familj ska splittras, vi ska bli två familjer. En med mamma och en med pappa. Det här är en av de bästa dagarna i mitt liv men även en av dem sämsta. För nu är det klart, nu ska dem verkligen skiljas.
Pappa ska bo kvar här i huset så länge det går men han behöver våran hjälp han klarar sig inte själv. Inte helt och hållet i alla fall.

Nu måste det låta hemskt att jag är så glad för det här. Men ni förstår inte men jag ska försöka förklara.
I ungefär 3 år har det varit dåligt här hemma. Stämningen har varit spänd och man har märkt att allt är inte som det borde. Och jag på mina 15 år är ju inte dum utan jag förstod ju vad som var fel. Jag såg ju att det inte fanns kärlek från båda sidor.  Men jag klandrar inte min mamma, sånt här händer. Det är vanligt att folk skiljer sig.

Att min pappa blev sjuk för ca 8 år sen gjorde det inte lättare för mamma heller. Vem vill lämna någon som har det svårt? Jag förstår att hon tyckt att att det har varit jobbigt. Att pappa helt plötsligt knappt kan gå och får opereras, knapra massa medicin sånt hjälper inte. Det tog på förhållandet samtidigt som det finns andra orsaker också.

För mig som barn har det ju varit jobbigt men efter åren så har jag vant mig så idag när hon äntligen skrev på kontraktet kändes jag mer lättad. Förstår ni? Jag är inget monster som är glad för jag har "lidit" precis lika mycket som alla andra skilsmässo-barn.
Under dehär 3 åren har jag bara gått och väntat på att dem ska göra något åt allt, att jag och min syster ska slippa lida längre. Att vi ska bli befriade från det här helvetet!

Dem här 3 åren har varit förjävliga rent ut sagt. Min och mammas relation har varit skit, vi har bråkat konstant och skrikit åt varandra. Jag var så himla förbannad för att mamma inte kunde älska pappa! Och mamma förstod, hon visste att det var därför jag var sur och att jag mådde dåligt. Å vet ni? Nu när vi har pratat och jag vet att hon ska flytta nu är våran relation så mycket bättre. Nu är den precis som den ska vara om inte bättre, vi är nog nästan mer som kompisar.

Idag kan jag faktiskt börja jobba på att jag ska må bra för nu mår jag bra men inte innerstinne, inte i hjärtat. Men snart då kan jag må bra även där...

Fast det är mycket som oroar mig fortfarande exempelvis hur pappa ska klara sig i det här huset helt själv när vi är hos mamma och hur mycket hjälp vi kommer få då pappa är handikappad. Men det kommer bli bra, tillslut.
Ja tillslut då kommer allt vara bra igen och alla kommer må bra, inte på en gång men om ett tag. Jag är förväntansfull och väldigt positiv inför framtiden.