Farfar <3
Dagen har varit skit och jag är otroligt trött sov inte alltför mycket.
Natten spenderadest mest utav att gråta, för att jag igår fick reda på att min farfar hamnat på sjukhus, igen. Farmor hade skjutsat dit honom och allt var lugnt men han fick stanna där för observation tror han får komma hem i morgon eller något.
Men känns ändå så skit, det var hans hjärta igen...
Han har redan åkt in fast då med ambulans 2 gånger då han fått hjärtatack så känns bara så piss att han hade ont i hjärtat.
Tack och lov är ju allt lugnt men ändå, och på något sätt kan jag inte låta bli att känna skuld.
Jag har flera gånger sagt : " äh, han kommer ändå dö snart. "
Och då har jag knappt kännt mig ledsen men nu när jag tänker på hur många gånger jag sagt det vill jag bara dö själv, hur fan kan man säga något sådant om sin egen farfar?
Visst dom är på sitt egna lilla sätt men utan dom hade jag inte haft allt jag velat ha/behövt, de är alltid dom som ger oss pengar när de är körit och de är nästan alltid dom som betalar resorna upp till Boden och man åker knappt och hälsar på dem ens.
Jag känner mig verkligen genom ond, usch på mig själv asså!
Min farfar är på sitt lilla sätt som jag inte alltid gillar men om jag skulle förlora honom så skulle jag förlora så mycket, så mycket av mig själv skulle försvinna.
Alltid när jag var liten och sjuk tog dom hand om mig och såg till att jag blev frisk och gjorde roliga saker med mig. På något konstigt sätt kan man nog säga att dom är som mina andra föräldrar, hur dumt det än låter så är det så. Jag har så mycket i mitt liv att tacka dom för, ingen utom de i min familj kan nog förstå det men det är så det är.
Utan allt stöd de gett mig vet jag inte vad jag skulle göra, de är så stolta över mig så de går inte att säga hur mycket.
Visst alla är väl stolta över sina barnbarn men dom är det otroligt mycket mer än vad man brukar vara.
Alltid när de hade fester så tog de med mig och min syster bara för att visa upp oss för att dom var så stolta, det finns nog inte en av deras kompisar som vi inte träffat och grejen är att visst de var inte alltid kul att vara med men de ville bara visa upp oss och visa hur duktiga flickor vi var.
Mycket av min uppfostran är från dem också, visst mina föräldrar har uppfostrat mig och gjort mig till mig men min farmor och farfar dom har lärt mig hur man betéer sig och det har hjälpt mig långt här i livet.
Nej, nu ska jag tänka positivt, han mår bra då är allt bra.
Farfar, kämpa, kämpa lite till.
Jag vill att du ska se mig lyckas att du ska vara stoltare än du nånsin varit. <3
And if your heart stops beating
I'll be here wondering
Did you get what you deserve?
The ending of your life
And if you get to heaven
I'll be here waiting
Did you get what you deserve?
The end, and if your life won't wait
Then your heart can't take this
Natten spenderadest mest utav att gråta, för att jag igår fick reda på att min farfar hamnat på sjukhus, igen. Farmor hade skjutsat dit honom och allt var lugnt men han fick stanna där för observation tror han får komma hem i morgon eller något.
Men känns ändå så skit, det var hans hjärta igen...
Han har redan åkt in fast då med ambulans 2 gånger då han fått hjärtatack så känns bara så piss att han hade ont i hjärtat.
Tack och lov är ju allt lugnt men ändå, och på något sätt kan jag inte låta bli att känna skuld.
Jag har flera gånger sagt : " äh, han kommer ändå dö snart. "
Och då har jag knappt kännt mig ledsen men nu när jag tänker på hur många gånger jag sagt det vill jag bara dö själv, hur fan kan man säga något sådant om sin egen farfar?
Visst dom är på sitt egna lilla sätt men utan dom hade jag inte haft allt jag velat ha/behövt, de är alltid dom som ger oss pengar när de är körit och de är nästan alltid dom som betalar resorna upp till Boden och man åker knappt och hälsar på dem ens.
Jag känner mig verkligen genom ond, usch på mig själv asså!
Min farfar är på sitt lilla sätt som jag inte alltid gillar men om jag skulle förlora honom så skulle jag förlora så mycket, så mycket av mig själv skulle försvinna.
Alltid när jag var liten och sjuk tog dom hand om mig och såg till att jag blev frisk och gjorde roliga saker med mig. På något konstigt sätt kan man nog säga att dom är som mina andra föräldrar, hur dumt det än låter så är det så. Jag har så mycket i mitt liv att tacka dom för, ingen utom de i min familj kan nog förstå det men det är så det är.
Utan allt stöd de gett mig vet jag inte vad jag skulle göra, de är så stolta över mig så de går inte att säga hur mycket.
Visst alla är väl stolta över sina barnbarn men dom är det otroligt mycket mer än vad man brukar vara.
Alltid när de hade fester så tog de med mig och min syster bara för att visa upp oss för att dom var så stolta, det finns nog inte en av deras kompisar som vi inte träffat och grejen är att visst de var inte alltid kul att vara med men de ville bara visa upp oss och visa hur duktiga flickor vi var.
Mycket av min uppfostran är från dem också, visst mina föräldrar har uppfostrat mig och gjort mig till mig men min farmor och farfar dom har lärt mig hur man betéer sig och det har hjälpt mig långt här i livet.
Nej, nu ska jag tänka positivt, han mår bra då är allt bra.
Farfar, kämpa, kämpa lite till.
Jag vill att du ska se mig lyckas att du ska vara stoltare än du nånsin varit. <3
And if your heart stops beating
I'll be here wondering
Did you get what you deserve?
The ending of your life
And if you get to heaven
I'll be here waiting
Did you get what you deserve?
The end, and if your life won't wait
Then your heart can't take this
Kommentarer
Trackback